Den yngste eleven i målarskola
1925 skrev Svens far till konstnären Carl Wilhelmson, vilken hälsade den 17 årige adepten välkommen, som den yngste eleven i sin målarskola i Stockholm. Under studieåren var livet enkelt och påvert för den blivande konstnären. Svens syster Kerstin minns att pappan fick skicka pengar till en vinterrock när vintern kom. Svens föräldrar hjälpte till så gott de kunde, men tiderna var inte så goda för dem heller. Svens far gick bort 1927. Genom att undervisa inom måleri, tack vare goda vänner, mecenater och mycket sparsamt leverne, klarade sig Sven genom studieåren. Det var nog minnet av denna svåra tid, som sedan gjorde att Sven bestämde sig för att försöka hjälpa andra lovande konstnärer.
Under studietiden vid Stockholms konsthögskola utvecklades Sven Joanns måleri även under ledning av fler etablerade konstnärer såsom Emil Johanson-Thor, Sallberg, Hjortzberg, Otte Sköld, Wilhelm Smith och Albert Engström.
Av Wilhelmson fick Joann en gedigen grund, där den sakliga teckningen med strikta detaljer var en ledstjärna. Med Smith lärde han ett friare förhållningssätt till måleriet där färgkoloriten och en mjukhet i penselföringen stod i första rummet. Båda dessa läromästare kom att prägla Joanns konstnärskap på ett påtagligt sätt, vilket han själv har framhållit.
Utställningarna avlöste varandra
Studieresor till Tyskland och Italien gav Joann möjlighet att påbörja ett mer självständigt skapande främst med akvareller och teckningar. 1932 var han mogen för sin första separatutställning, som ägde rum i Svartbrödraklostret i Lund. Några dukar såldes och Skånska Dagbladet skrev: Konstnären hade ungdomlig experimentlusta med äkta inspiration på botten, således ett ganska välvilligt mottagande. Vid nästa separatutställning i Västerås 1934 efterlyste kritikerna en enhetlig stil eller linje men var ändå ganska positiva till Joanns konst.
Första utställningen på Smålands museum äger rum 1937 tillsammans med kollegerna och vännerna Carl Andersson och Carl Ryd. Då hade Joann slagit ner sina bopålar i Lekaryd och han kom att förbli Alvestatrakten trogen hela livet. 1938 följer en separatutställning i Stockholm och under årens lopp kommer det att bli åtskilliga utställningar på olika platser i Sverige.
Som utställare var Joann ofta tillfrågad, främst till separatutställningar, men även till samlingsutställningar. Sven Joanns konst finns därför representerad på flertalet museer i södra Sverige, men framför allt i privata samlingar.
Lyrisk naturnära realism
I en intervju i Växjöbladet 1946 får Joann frågan, vilken som är hans linje. Hans svar känns helt relevant när man idag betraktar de efterlämnade verken: För min del kan det inte bli fråga om ett spår utan flera. Att fordra enhetlig stil av en konstnär är ett påhäng. Jag kan inte inse att man måste måla antingen bara hav, bara hästar eller överhuvud specialisera sig. Personligheten har ej något med motivvalet att göra. Ibland vill man måla med tjock färg och ibland med tunn, och då blir ju stilen olika… Ibland är det landskapsmotiv som lockar, ibland en karaktärsstudie och en annan gång en blomstudie, som jag helst vill ha att göra med…
Han får också frågan om surrealismen har lockat. Nej, jag har alltid varit främmande för omskrivningar av verkligheten, antingen det gällt surrealismen eller den dekorativa expressionismen. Enligt min åsikt bör all konst bygga på naturiakttagelser.
Landskapsmåleriet förblir Svens starka sida genom åren. Här skiftar ljus, dagrar och atmosfär och man kan stundom se att han återvänder till samma motiv gång på gång för att fånga det vid olika tidpunkter och årstider. Ett vattenglitter, en klippas skrovliga yta, den mångskiftande grönskan hos ett träd eller en fridfull ko vilande på en äng – ett landskapsmåleri i nordisk tradition som tilltalar ögat och själen. Detta var en linje som kom att prägla Joanns konst under hela hans livsgärning. Återgivandet av naturen i dess olika skepnader, liksom stadsmiljöer och finstämda porträtt förblir ett signum genom hela hans konstnärskap.
Frekvent anlitat porträttör
Sven njöt av och respekterade andra konstarter och han beundrade dess utövare, oavsett uttryckssätt. Sven tog kontakt med dem han uppskattade och porträtterade dem gärna. De som suttit för Joann, kan berätta att stunderna ingalunda varit långsamma, utan många intressanta spörsmål avhandlades. Dessa möten med personligheter har Sven Joann för övrigt skrivit om i sina minnesanteckningar. En av de porträtterade var tonsättaren Hugo Alfvén. Alfvéns musik var något Sven ofta lyssnade till. Musikstyckena har en klar anknytning till svensk folkton. Kanske var det en av orsakerna till att Joann drogs till Alfvéns musik, eftersom Sven själv hade en konstnärlig plattform i den svenska naturen och folksjälen, en inriktning som präglades genom hans tidigaste lärare.
Många långa resor
1932 gick den första utlandsresan till Florens och Rom. Resorna blev många och över hela Europa. Joann fångade de olika ländernas miljöer, deras ljus och stämningar. Italien var det mest besökta resmålet. De flesta motiven hämtade dock Sven Joann från Öland, Gotland, Österlen och framförallt från Småland. Under de sista åren skildrade han den närmaste omgivningen i Gemla med en ständigt utvecklad säkerhet och kolorit.
Gemla Herrgård blev drömhuset
I Italien möter Joann konstnärinnan Gunvor Kamke och 1970 vigs de på Capitolium i Rom. Tillsammans med Gunvors son i tidigare äktenskap flyttade de alla tre till Alvesta Tingshus. 1977 fann de sitt drömhus, som uppfyllde alla deras innersta önskningar, Gemla Herrgård. Det kommer att bli en för båda fruktbärande förening, där de inspirerar varandra i sitt arbete och de gör flera målarresor tillsammans.
Johanna Friman Göran Kamke Friman Eva Åhman
